Att verkligen detta ska vara så himla jobbigt. Har inte haft problem med detta på nästan ett år nu. Men nu de sista har de verkligen kommit tillbaka som en fet smäll i ansiktet. Oavsett va ja ska göra så stressar jag och blir orolig. Känner inte att ja är bra nog och ja oroar mig hela tiden om va andra tycker och tänker.
Som i helgen, ska åka o tävla. Kommer dit så är speciellt 2 personer som jag bryr & tycker om väldigt väldigt mycke där. Då blir ja på en gång så jäkla nervös och hela tiden tänker att man inte får göra fel man vill visa sitt bästa och allt bara låser sig. Man vill inte bli dömd av andra man vill inte att folk ska tycka saker om en. Blir orolig och kan då inte rida, tappar fokus tappar allt. Rider dåligare än va jag någonsin gjort innan. Hoppar av hästen och börjar gråta bara för allt bara blir fel. Tycker synd om hästen för den gör rätt o jag fel. Lyckades Då ta tag i mig själv till andra klassen och red ok. Va mera avslappnad. Det är ja glad att ja lyckades ta tag i mig själv såpas bra så fort.
Men samma sak hemma. Om någon ja inte känt så länge vill/önskar att man ska göra nått eller hänga med på nått får ja sån panik och en sådan jäkla ångest att ja då bröt ihop idag igen. Ja vill , ja vill verkligen men kan inte släppa att bli dömd eller att folk ska tycka. Vill bara slappna av och släppa allt. Känns som ja nu bara gör 40% av allt ja verkligen skulle vilja göra bara för att ja blir så stressad av att veta att de är nått nytt eller att de är på ett nytt sätt och då får ångest över de..
Men ja försöker verkligen varje dag att verkligen ta tag i mig själv fundera på varför de blir som de bli och försöker komma över de. Men de är inte lätt. Så ja gör verkligen mitt bästa ja kan just nu.
